Vi hästmänniskor har upplevt mycket mer än standardsvensson. Vi vet hur det är att ramla av tio gånger under samma ridlektion, men ändå ta sig upp i sadeln en elfte gång. Kanske var det inte för att man ville, kanske var det inte för att man kunde. Det var för att man måste.
Vi har känt känslan av att inte riktigt vara förstådda och har kunnat gråta ut i en varm hästpäls. Vi har lyckats överlista ett djur på över 600 kg och fått det att utföra det vi ber om med glädje.
Vi har låtsas som att vi inte bryr oss om alla hamburgerskämt, men stilla gråtit på insidan av att någon kan få för sig att säga så om någon annans bästa vän.
Vi har styrt mot banans högsta hinder och blundat för att sedan öppna ögonen och inse att vi befinner oss på andra sidan. Vi har helt och hållet lagt våra liv i fyra hovar och aldrig någonsin blivit besvikna på resultatet.
Vi har smygit in i stallet en sen natt för att kunna öppna upp våra hjärtan för den som lyssnar allra bäst. Vi har tittat in i ett par mörka ögon och inte sett något annat än obegränsad kärlek.
Vi har varit med om att mista våra bästa vänner, men ändå fortsatt leta efter nya helt enkelt för att vi vet hur mycket det ger tillbaka och inte kan föreställa oss vilka vi skulle vara utan dem.
Vi har skrattat, vi har gråtit, vi har skrikit och vi har förlåtit. Vi har lärt tala ett helt nytt språk och vi har lärt oss lyssna med öron som vi inte ens visste att vi hade.
Vi har haft turen att lära känna det mest fantastiska som någonsin skapats och vi har älskat varenda sekund i hästarnas närhet.
Stå på er, hästtjejer, hästkillar, hästgubbar och hästgummor.
Jag tror nämligen att vi allihop är något alldeles extra.
